Idag skulle vår underbara schäfer egentligen ha fyllt hela 12 år.
I början av januari 2009 var vi tvungna att avliva honom då han höftproblem kom ikapp. Sista kvällen hemma låg han bara på en puff, han kunde inte ens gå pga att han hade så ont och jag satt vid honom och vi åt ostbågar (hans favoriter). Jag minns hur hemskt det var på morgonen när man skulle säga hejdå innan skolan och man visste att det var sista gången man skulle få se honom.
Zingo är den hund jag har växt upp med, redan när vi bodde inne i Kalmar hade vi honom och jag endast var 4 år när vi skaffade Zingo. Jag minns första dagen som om det vore igår, Zingo lade sig i sin nya hundbädd och somnade i Malins knä.
Zingo var den vän man lekte med som liten, den som fanns där och alltid var kelig, busig och helt underbar. Så fort han såg en pinne tog han upp den och ville att man skulle kasta. Jag saknar Zingo så himla mycket och önskar att han fanns här.
Zingo är, och kommer alltid att vara, familjens egen ängel!
<3<3<3